Bestraffning av en anställd i chefens kontor

— …Så det är alltså slut, Marcus. Du är uppsagd. Från och med i dag. I morgon behöver du inte komma in längre, — chefens röst var fylld av irritation och ilska. I slutet måste han ha lagt på luren så hårt att smällen skar i mina öron. Linjen dog bort i korta signaler.

Så det var verkligen över. Jag hade aldrig varit särskilt fäst vid det här jobbet. Under mina två år som chef för regionkontoret hade jag aldrig tagit semester och hade blivit en irriterad, arg och osocial person. Men ändå… jag hade alltid föreställt mig min uppsägning på ett annat sätt. För det första skulle det vara mitt beslut, och för det andra skulle alla i mina fantasier stå där med tårar i ögonen och be mig stanna… Men så blev det alltså inte.

Jag reste mig från min stora läderfåtölj, öppnade kassaskåpet och tog fram en halvfull flaska bra whisky. Jag hällde upp ett halvt glas och svepte det i en klunk.

Jag behövde fortfarande berätta för personalen, kanske ordna någon sorts avskedsträff, bjuda alla på ett café… Jag hällde upp ett glas till, drack det och ställde tillbaka flaskan i kassaskåpet.

Det knackade på dörren.

— Marcus, får jag komma in?

På rösten kände jag igen HR-chefen, Helena.

— Ja, kom in, — jag lutade mig tillbaka i fåtöljen och tänkte hur snabbt HR arbetade om de redan kommit för att avskeda mig inom en minut.

En lång brunett i mitten av fyrtioårsåldern kom in i kontoret, klädd i en blå kontorsdräkt. Håret föll över hennes axlar och hon bar väldigt lite smink. För sin ålder var hon ganska attraktiv: runt ansikte, grå ögon, smal näsa och fylliga läppar, små örhängen som glittrade i öronen. Den blå kavajen satt tätt över hennes vita blus och antydde ganska fylliga bröst, även om det var svårt att avgöra storleken exakt. En pennkjol omslöt hennes breda höfter och fylliga rumpa och slutade strax under knäna. Hon höll flera mappar tryckta mot bröstet med smala händer med klarröda naglar. Förutom vigselringen bar hon flera andra ringar i olika former.

— Hej! Vi har stött på ett litet problem, — sa hon urskuldande när hon satte sig mitt emot mig. — Mina tjejer gjorde ett misstag. En anställd slutade för sex månader sedan men uppsägningsordern utfärdades aldrig… Så officiellt finns han fortfarande kvar i systemet och vi har betalat ut lön till honom hela tiden…

Jag andades ut tyst — alltså hade hon inte kommit på grund av mig. HR visste fortfarande inte att jag blivit uppsagd.

— Det är illa, — sa jag eftertänksamt. — Det betyder att vi är skyldiga honom pengar… Okej, vi betalar honom och förlusten hamnar på dig. Är det mycket pengar?

Hon tappade tydligt fattningen.

— Väldigt mycket… Jag har inte så mycket pengar…

— Då får du ta ett lån och betala, — alkoholen och situationen gjorde mig vårdslös. Jag hade inget kvar att förlora och bestämde mig för att roa mig lite. — Eller så sparkar vi dig. Men pengarna kommer vi ändå att kräva tillbaka via domstol.

Jag tittade noggrant och strängt på henne. Hennes läppar darrade och tårar började nästan synas i ögonen.

— Kanske finns det någon annan lösning? Genom bokföringen eller något… — hon såg på mig vädjande.

I själva verket hade jag nyligen fått reda på situationen. Den före detta anställde hade kommit till mig själv. Som en ärlig man erkände han att han fått pengarna av misstag, bad om ursäkt och lämnade ett paket kontanter motsvarande summan han fått. Pengarna låg fortfarande i mitt kassaskåp och jag hade ännu inte bestämt vad jag skulle göra med dem. Kanske behövde jag dem mer.

Hon lade mapparna på skrivbordet, täckte dem med sina rödlackerade fingrar, lutade sig lite fram och såg vädjande på mig.

— Kanske kan vi komma på något?

— Som vad då?

— Jag vet inte… du har kontakter…

— Kontakter har jag… — jag knäppte upp kavajen och lutade mig tillbaka.

— Jag skulle vara väldigt tacksam.

Jag reste mig, öppnade kassaskåpet igen, tog fram flaskan och två glas och hällde upp whisky.

— Oroa dig inte. Ta en drink.

Hon tog glaset med en darrande hand och tog en liten klunk. Jag tömde mitt i en klunk.

Värmen spred sig genom kroppen. Jag kände mig avslappnad och plötsligt ville jag ha lite underhållning.

— Vilka trosor har du på dig i dag? — frågade jag med ett nöjt leende.

— Vad… vad har det med saken att göra… vad gör du? — hon var tydligt förvirrad.

— Du ville ha min hjälp. Jag vill bara ha något i gengäld.

— Nej. Jag går inte med på det.

Hon reste sig och gick mot dörren, hennes klackar klickade mot parketten. Hennes höfter svängde när hon gick. Genom kjolen kunde jag se konturerna av underkläderna över hennes fylliga rumpa. Hon tog tag i dörrhandtaget.

— Gå då. Men jag förväntar mig din uppsägning i kväll. Och bifoga ett kvitto som visar att du betalat skulden.

— Röda, — sa hon tyst.

— Va?

— Mina trosor är röda.

— Bra. Kom tillbaka och sätt dig.

Hon kom lydigt tillbaka och satte sig igen. Jag fyllde hennes glas till hälften.

— Drick.

Hon tömde det snabbt.

— Ställ dig upp.

Hon reste sig och såg på mig med rädsla i blicken, vilket märkligt nog gjorde mig upphetsad.

— Lyft kjolen. Jag vill se att du inte ljög.

Hon tvekade men lyfte långsamt kjolen. Först syntes hennes knän, sedan hennes fasta lår och till sist den scharlakansröda spetsen på hennes trosor.

— Vänd dig om.

Hon vände ryggen mot mig. Den röda spetsen sträcktes över hennes runda rumpa.

— Bra. Sätt dig igen.

Hon satte sig. En svag förhoppning syntes i hennes ögon.

— Visa mig dina bröst.

Hon suckade men knäppte upp kavajen och blusen. En röd bh från samma set syntes.

— Nej. Jag vill se dem.

Hon tog av bh:n. Hennes stora bröst höll formen fint och de rosa bröstvårtorna stod styva.

— Har du opererat dem?

— Nej.

— Hur gammal är du?

— Fyrtiotvå.

— Du verkar ha vunnit den genetiska lotteriet.

Hon klädde på sig igen.

— Är det allt? — frågade hon hoppfullt.

— Inte än. Kom hit.

Hon ställde sig bredvid min stol. Jag lät handen glida längs hennes lår.

— Vill du inte betala pengarna?

— Nej.

— Då lyfter du kjolen igen.

Den röda spetsen dök upp igen nära mig. Jag rörde vid insidan av hennes lår och tyget mellan hennes ben var fuktigt. Jag förde handen mellan hennes ben.

Hennes kropp reagerade genast.

— När var det senast?

— I går.

— Kom du?

— Nej.

Jag drog trosorna åt sidan och rörde vid henne direkt. Hon var varm och våt. När jag förde in ett finger i hennes fitta drog hon efter andan.

— Sög du honom?

— Ja…

— Svalde du?

— Ja…

Snart blev hennes andning snabbare. Våta ljud fyllde kontoret när hon rörde sig mot min hand tills hon slutligen skakade och sjönk ner i min stol, flämtande.

Jag tog tillfället i akt, drog fram min kuk och styrde hennes mun mot den. Hon tog den utan motstånd, fortfarande med slutna ögon. Efter några långsamma stötar drog jag mig tillbaka innan jag kom.

Jag hällde upp den sista whiskyn och gav henne glaset.

— Är det över nu?

— Jag är inte klar än.

Jag nickade mot min kuk.

— Vi glömde något. Dörren är inte låst. Gå och lås den.

Hon gick mot dörren med kjolen fortfarande uppdragen, höfterna svängde långsamt. Efter att ha låst den kom hon tillbaka.

Jag drog henne närmare.

— Till skrivbordet.

Hon böjde sig över det.

Jag gav henne en hård smäll på rumpan.

— Varje misstag har sitt pris.

Hennes hud blev röd under min hand.

Snart drog jag ner hennes trosor till låren. Hon var redan genomblöt. Jag tryckte mig mot henne och trängde in i henne bakifrån i en enda rörelse.

Hon skrek först, men efter en stund slappnade hennes kropp av och började röra sig med min.

— Gillar du det?

— Ja…

Hon grep tag i skrivbordet medan jag stötte djupare. Efter några minuter byggdes trycket upp tills jag till slut kom i henne.

Efteråt sjönk jag tillbaka i stolen. Hon klädde sig långsamt igen.

— Så nu är vi kvitt?

— Självklart.

Hon log svagt.

— I morgon kommer du inte att straffa mig. Jag vet redan att du blivit sparkad. Och jag vet om pengarna i kassaskåpet.

Jag såg på henne förvånat.

— Min man jobbar natt i dag, — sa hon med en lekfull blick.

Sedan vände hon sig om och gick ut ur kontoret, hennes höfter svängde långsamt när hon gick.